Ett år sedan på tisdag

Ett år har gått. På tisdag fyller mitt yngsta barn, Cornelia 4 år. På hennes treårsdag tog du ditt liv. Det var egentligen den 27:e som samtalet kom, men det hade passerat midnatt i Thailand så dödsdagen blev den 28:e. För Cornelias skull och för at ni skall få varsin dag att bli uppmärksammade på tänker vi minnas din dödsdag som den 27:e istället.
Det här året har varit så tufft. Det är så tufft fortfarande. Det är svårt att leva utan den man älskar, och särskilt sin lillebror. Saknar dig så ofattbart mycket. Skrattar och tänker på dina skämt, gråter när jag tänker på din ångest och hur mycket du fattas oss. Tröstar mig med att du o mamma kanske har varann nu.

Det här året har gjort mig mer vuxen, som om inte alla de andra prövningarna jag fått innan detta skulle räcka...Men nu känner jag mig vuxen Marcus. Det där lekfulla, spralliga naiva som finns där inne har liksom försvunnit på det naiva sättet. Buset finns kvar och all min levnadsglädje. Men det har likson slipats ned, gjort mig mer jordnära och inte fullt så lycklig på djupet. Jag har lärt mig mycket om människor runt omkring mig. Jag har lärt mig mycket om mig själv.

Framför allt har jag lärt mig hur det känns att tappa fotfästet, att smaka förtvivlan och att inse det du faktiskt alltid förmedlade till mig din storasyster:




Rör vid de du kan nå ut till
Låt de andra gå


Jag älskar dig Marcus. Du lever i den luft jag andas. Sister Marielle