Ensamheten tär på mg

Chocken att du är borta har gått över nu. Det är nu det jobbiga börjar. Tyckte det var hemskt innan, detta är en mardröm som är sann.
Tänker på alla våra stunder både bra och mindre bra vi hade tillsammans. Hur det var när vi träffades och hur oändlig vår kärlek var och sen hur vårt förhållande utvecklades. Hur vi växte tillsammans. Sen att se hur du sakta men säkert försvinner in i din sjukdom som jag inte förstod. Men jag hade en kännsla av att nåt var på gång i sommras men jag kunnde inte sätta fingret på vad det var. Kankse om jag SETT kunnde räddat dig. Det är så många kansken just nu.
Det är jobbigt det här, när man väl träffar en person i livet som man kan ge upp ALLT för. Jag gjorde det för dig. Sen finns du inte mer. Trårna slutar aldrig att rinna. Saknar dig så mycket älskling. Trots att jag aldrig mer kommer att träffa dig, inte på denna plats.
Det är knäppt det där att jag fortfarande älskar dig så jag spricker fast du är borta. Det är tufft!
Det jobbigaste är på kvällarna eller nätterna när man vaknar och du inte finns där bredvid mig längre, och du kommer aldrig att göra det heller. Kan inte fortsätta springa mera nu måste ta tag i mig själv och försöka att hantera detta.
Men som jag sa och som jag lovade "Jag hittade dig 2 gånger, jag sak hitta dig ingen" Du var speciellt hjärtat. Den bästa! Kommer alltid att älska dig och du kommer att finnas hos mig hela tiden. Hoppas att du finns här för mig när jag behöver dig.
Önskar jag kunnde vända tiden. Minnerna från vår sista kväll kommer nog aldrig att släppa grepet om mig. Kvällen då jag förlorade min kärlek och min Marcus!!!

/Dina Stina

Håll mitt hjärta

Håll mitt hjärta

Håll min själ

Lägg mitt huvud

i ditt knä

Säg att du menar

Och vill mig väl

Håll mitt hjärta

Håll min själ

Säg att det inte är sant

Pratade just med din älskade Stina.

När hon berättar om era sista timmar känner jag den varma fuktiga luften, den stora fullmånen ser jag som glittrar i vattnet. Jag ser ditt leende, som döljer en smärta. Jag ser det jag inte vill se. Jag vill inte höra om att du låg på nätterna och grät och längtade hem till syrran, barnen och pappa. Du försökte somna och bli lugn till Israel Kamawiwos " Somewhere over the rainbow / what a wonderful world" , medan ångesten slet i ditt bröst. Jag vill inte höra, men kan inte låta bli. Sorgen måste få gå rakt igenom mig den här gången - obamhärtig och rå. Jag skall omfamna sorgen, men inte förlora förståndet. Jag vill inte höra om hängmattan, om hur du låg med armen på ditt bröst, om hur ansiktet såg ut att sova - jag vill inte höra om lukten av hetta blandat med krut. JAG ORKAR inte höra - och SAMTIDIGT MÅSTE jag höra allt. Jag vill veta allt, för att kunna förstå. Förstå det ofattbara. Därför frågar jag om allt.
Jag vill också höra om dina underbara dagar med Stina, hur ni skrattade och du var full med livsglädje. Att ni badade i vattenfall, och planerade att åka till Ikea när ni kom hem. De där sakerna lindrar min smärta, jag vill veta om du var lycklig. Ja, det var du. Mycket lycklig på dagarna. När kvällen kom och ångesten började dra, när man är rädd för att lägga sig för man vet hur man skall må...... Varför gick du inte till läkaren och fick hjälp? Varför köpte du inte sömntabletter? Varför??? Varför började du med droger? Förbannade droger, förbannade ondska. Förbannade jävla ångest och tomrum i själen. Du var min underbara lillebror, och jag ville bara att du skulle få uppleva frihet från all skit. Frihet från beroende, frihet från ångest.
Jag ville springa med dig på en äng och att du skulle känna samma känsla som jag
" Titta vad underbart livet är när man är fri"
Det gör så ont i mig att mitt barn, ja du var som mitt barn lillebror, inte kunde nå dit. Jag älskar dig, jag saknar dig - och jag skulle kunna dö för dig om det var det det gällde.
Jag har aldrig känt en smärta som denna, en som tomhet och en sån saknad.
Tiden kommer bli min vän, jag vet det, och hjälpa till att läka såren. Jag vet det. Jag har gått på sorgens vägar förut. Men denna gången blir ärren allt för stora för att sminka över.
Jag är skyldig dig att vara lycklig, vara stark, vara en fri, levande människa som är den bästa av mödrar till mina barn. Jag klarar det, med hjälp från min högre kraft, och med hjälp av din kärlek du gav. Låt mig bara få skrika lite till.
Älskar dig.

En ängel flög förbi, mot himmelen så fri

Vi ses i Nangiala lillebror.

Det gör så ont att veta att du aldrig mera kommer hem till mig, rotar i mitt skafferi, lagar nåt gott. Vi åker och hyr film, köper en stor godispåse och bara myser......
En ängel flög förbi, mot himmelen så fri.................

Men han lämnade sitt leende på vår jord.............

Tack för allt du gett till oss Marcus. Tack för din värme, ditt skratt, din sjuka humor, och din omtänksamhet. Tack för all rättvisa, för all innerlighet. Tack för att du kom till mig lillebror, efter många års tjat om just en lillebror...

Tack för att du varit en oersättlig morbror till mina barn, som avgudar dig.
Jag lovar att du aldrig glöms bort, och allt du visade oss om livet skall vi bevara - och älska.....

Hur fattar man det ofattbara?

Marcus flickvän Stina skickade denna vackra dikt till mig som hon hittat på nätet:

Hur beskriver man det obeskrivbara?Hur fattar man det ofattbara?Hur sätter man ord på det som är för stortför alla ord?Den känsla som är för djupför hjärtat att bära Som får det inre att bristaSpränger gränserSvindlar sinnet Lättar kroppenLyfter andenSom för oss tillhöjder och djup vi aldrig anatSom får alla föresatser att fallaÄndrar allt så att vi varken vet in eller utUtom när vi älskarJag vet inteAllt jag vet är att det är såvår kärlek är.

Sorgen i livet

"Din sorg är större än att ord kan trösta den.

Därför sätter jag mig här,alldeles tyst, vid fönstret.

Jag vet att du både vill och inte villvara ensam just nu.

Det är därför jag inte rör dig,inte håller om dig,utan bara finns här just nu,till dess du själv ger mig ett tecken."

Ur "Sorgen i livet" av Caroline Krook

En storasysters dikt till sin lillebror

Min älskade lillebror

Den där dagen jag lämnade er
Var det egentligen inte på riktigt

Ni tror det, ni saknar och ni längtarJag skall viska en hemlighet

Jag finns runt er i varje minut, i varje andetag ni tar, i varje ögonblickJag vet att ni har svårt att se det, men jag lovarBlunda, föreställ er mig skrattande, alldeles brevid er på stolen, levande och frisk. Känn min doft, hör min röst.


Ni ser hur lätt jag blir verkligJag är kvar, men behövdes till så många flera, till så mycket annat, på så många fler ställen. Min värme och det jag spred till er gav mig möjligheten till att komma dit jag är idag. Här är varmt och ljuvligt, allt är bara godhet och hälsa, lycka och skratt. Jag önskar jag kunde ta med er hit för en dag så ni fick se!



För mig är ni nära, jag följer er varje steg.


När så solen går ned och färgar himlen rosa - där är jag!


När sensommarens strålar värmer er en eftermiddag - där är jag!

När morgonen gryr och allting står stilla och bugar för allt det vackra himlen bjuder- där är jag!När vinterns första snöflingor sakta faller, vänd då ansiktet mot himlen och känn - där är jag!När vårens första knoppar brister, när vitsipporna står i blom - där är jag!

I allt omkring er som skänker er glädje, lycka eller frid - där är jag!

Jag sitter här på molnet, jag ser er- och jag ler. Nu, vet jag att ni känner min närvaro och all min kärlek desto mer.

Syrran Marielle

Snöflingor och regnbågsjakt.

Snöflingor och regnbågsjakt


Står ute o känner de mjuka snöflingorna landa på min kind.
Jag vänder ansiktet mot himmelen och tänker
" Vad olika allting är"
Snöflingor, julen som är på väg. Saffransdofter och russin, förväntansfullt i hela luften.

På andra sidan tanken; en vit strand med en lillebror som ligger i en hängmatta.

Under fullmånen ligger han, till de varma vindarnas brus.

Han lyssnar efter friden som ju skall komma nån gång. " Somewhere over the rainbow"...skyes are blue. Där ligger han och väntar under fullmånen, i Thailands varma land. Friden kommer inte.


--------------------------------------------------------------------------------

Jag vänder ansiktet mot himmelen och väntar på att han skall komma gåendes där utmed gatan. Med snöflingor i sitt vackra hår, och kanske har en flinga landat på hans långa mörka ögonfransar.
Krama mej och säga att allt det här som hänt är en mardröm - bara på låtsas..

I snöflingor och på vita plambeströdda sträder händer det.

Inget av det vi önskar kommer. Det blir bara ett stort hål i magen - av längtan och sorg.

Han väljer att skjuta sig i huvudet där på stranden, i hängmattan under fullmånen.

Själv är jag så trött. Trött på att vänta på honom, han kommer ju aldrig.
Jag går sakta ner till kyrkogården och tänder ett ljus till.

Sen går jag faktiskt hem och lägger mig.
Låter snöflingan smälta av mina salta, varma tårar.

Vilse i natten. Nu är jag ett ensambarn igen. Med bara en förälder.

Min pappa har förlorat sin enda son. Sin enda fru.

Men oss har han kvar, den ensamma storasystern till lillebror som gick vilse i natten. Och alla hennes barn. Och hennes underbara man.

Vi får vara rädda om varandra nu. Vi som är kvar.

Snöflingorna fortsätter falla från himlen. Det är vackert. Jag är trött. Jag vill att regnbågen skall visa sig. För någonstans ovanför regnbågen är himlen blå.

Ljus och kärlek

När något tragiskt hänt är det lätt att falla in i negativitet, tänka tankar som inte är ljusa. Jag kan inte alltid bestämma om vad som skall hända mig, men jag har ett val hur jag tar emot det som händer mig.Att förlora någon gör ont. När någon väljer att ta sitt liv ( eller är det ett val den människan gjorde, eller valde sjukdomen åt honom) fylls man naturligt med sorg, smärta och ett stort VARFÖR. VARFÖR är man så olycklig att man tror att detta är enda utvägen? VARFÖR kunde vi ingte göra mer? VARFÖR kommer tillbaka som ett stort ältande, om man inte ser upp.Jag har nu ett val. Antingen kan jag välja att fråga mig varför min bror som bara är 24 år inte ville leva mer, jag kan fråga mig varför han inte fick ett långt liv med familj och barn, jag kan tänka i dessa banor och undra vad som hade varit avgörande för att han inte gjorde det han gjorde.Eller så kan jag se på det som hänt så härJag saknar honom så det skär i hjärtat, jag är så ledsen så jag vill skrika. Men....hans tid på vår jord var fullbordad. Han gjorde sin resa, och på sitt sätt. Äntligen är han fri från ångest, tomhet och en inre demon som talar om att han inte duger - som gör honom galen. Han hade otroligt kul den sista månaden i sitt liv, så som han ser på lycka. Han kom äntligen till vårt Thailand, dit han velat resa så många gånger. Han hade en månad på kritvita stränder, i frihet utan krav. Han snorklade, festade träffade nya vänner. Det han själv uttalat i en önskan två år tidigare, hade nu uppfyllts. "Så där vill jag avsluta mitt liv. " Han valde att ta sitt liv under fullmånen på en vit strand, i full förvissning om all vår kärlek här hemma. Vi hade ett underbart samtal dagen innan han gick över till den andra världen. Vi sade att vi älskade varandra, och att längtade till vi skulle ses. Han valde att avsluta sitt liv när det enligt honom " var som bäst". En sanning med modifikation givetvis. Veckan innan han åkte satt vi på min säng jag och min älskade lillebror, höll varandras händer och lyssnade på " vår sång" Gabriellas sång från filmen SÅ som i himmelen. Vi nynnande och tittade på varandra, i samförstånd. Låten avslutas med texten " Jag vill känna att jag levt mitt liv"Han gjorde det, på sitt sätt. Jag är tacksam över att han slapp dö i ensamhet i misär och elände. Han lämnade oss på den vackraste platsen på jorden.Dagen efter hans död såg vi på en dokumentär om Thailand. Tyvärr hittades tjejen i filmen död några veckor efter att inspelningen var klar. Filmen avslutades med hennes egna ord:" I Thailand gråter man inte när någon dör. Man ler. För man vet att människan har kommit till något högre och bättre" Jag kommer alltid bära min brors ord till mig vid hjärtat." Låt inte erat Thailand bli landet där jag dog, utan landet där jag blev fri

"I ljus och kärlek vill jag leva mitt liv.

Även nu.Carpe Diem / Marielle

Älskade lillebror, jag saknar dig så

Har inte skrivit på 3 veckor. Inte sedan samtalet kom. Samtalet som jag på ett vis väntat på, men som man väl aldrig är beredd på. Min älskade lillebror, 24 år gammal valde att ta sitt liv på en vit strand i Thailand....Min goa, glada, roliga ur-underbara lillebror. Som kämpat mot anorexi, alkoholberoende och en själ som inte fick någon ro. Som precis träffat kvinnan i sitt liv, fått nytt jobb, blivit kvitt anorexin efter många års helvete....

Hittade en fin liten lapp min dotter Izza skrivit till honom, under en period när vi inte träffade Marcus pga alla problem...OM ni bara visste hur hon saknar honom nu. Och alla andra barnen, och Anders...och pappa som förlorat sin son. Hur klarar man detta? Överlever man ? Blir livet någonsin vanligt efter detta?

Ser på bilder på honom. Glad i livet, och fullständigt levande. Vem trodde då att det skulle bli som det blev.Jag kanske...Twinsouls.

Nu är han på ett bättre ställe - fullständigt närvarande - utan smärta, utan tomheten i magen som åt upp honom inifrån. Vad händer i världen, vad händer med människor? Vad driver oss framåt och in i något där vi inte vill vara?

Vi behöver lyssna på oss själva. Lyssna på vår inre röst som vill oss väl. Vi behöver älska oss själva. Vi behöver bygga oss så starka inifrån, så att vi har en självkänsla och inte bara självförtroende när vi uträttat något bra...Vi behöver förlåta. Både oss själva och världen.Vi behöver välja kärlek. Kärlek och ljus.Det behöver vi.

Vi kommer alltid älska dig och sakna dig!

Min älskade lillebror Marcus Söderberg har lämnat oss.

Du kommer alltid finnas med oss Marcus, varje dag. Vi är många som älskar dig, och inte kan ta in att du aldrig mer kommer att komma in i hallen, ta av dina skatar-skor, och hänga upp din jacka.

I nästa sekund ge en " stenhård kram" till oss, och berätta något kul. Vi har svårt att förstå att det här kunde hända.

Vi vill inte förstå. Det är lättare om vi tänker att du fortfarande är på en lång resa, och snart kommer komma tillbaks, solbränd och happy.

På ett vis visste jag att jag aldrig mer skulle få se dig i livet Marcus. Jag sade till mina vänner, och till pappa Janne att " Han kommer hem i en kista". Någonstans ändå fanns en strimma hopp om att vår kärlek, och din förvissning om den skulle få dig att orka kämpa ett litet tag till.

Jag är glad att dina sista dagar var i det land vi älskar, du valde den bästa platsen att lämna oss på. PÅ en vit strand i Thailand, under fullmånen gick du till den andra världen.

Jag önskar du ville väntat ett tag till.

Det blev inte så

För oss kommer livet aldrig mer bli detsamma, och för att kunna bearbeta detta, och tillsammans minnas dig skapar jag denna blogg.