Sömnlös

Förlust
En dag har det plötsligt hänt, det som aldrig skulle få hända.

Det som griper in och gör mörkret till en följeslagare i våra liv.
Då, när det är natt, inte bara i yttre utan också i inre mening, går det inte att tvinga livet.

Då återstår bara att låta tomhet vara tomhet och saknad saknad...
I väntan på ljuset

.................................................. Känner mig halv utan dig lillebror.

Två månader sedan idag

I dag är det exakt två månader sedan jag fick det där hemska samtalet - samtalet jag aldrig kommer att glömma. Det hade passerat midnatt hos er i Thailand, och datumet du dog blev därför den 28:e. På Cornelias ( din favvis unge) treårsdag dog du.....
Jag vet att du inte ville dö, du hade aldirg haft självmordstankar förut. Det jag vet är att du kände dig besegrad av din sjukdom, och att du ställt till det så mycket för dig att du inte orkade vara kvar. Jag vet att drogerna och alkoholen tog ditt liv. Det är hemskt, men vetskapen om att " min Marcus" inte var så olycklig att han ville dö - utan all skit just den kvällen, just den sista tiden med alla kemiska balndningar och känslan av att inte orka känns lättare än om du varit så loyclig även i nyktert tillstånd att du inte ville leva, Det vet jag att du ville, jag såg livsglädjen och hoppet i dina ögon veckan innan du åkte till Thailand - hemma hos mig. Jag kramade dig, allt skulle bli bra. Sen kunde du inte låta bli alkoholen ändå - och då var du redan " körd" när du om till Thailand. Själva resan dit, allt skedde under påverkan. När du väl kom fram trodde du kanske att du skulle festa av dig lite, och sen åka hem o ordna allt. Jag är säker på att du förstod att du var fst i skiten snabbt. Är stundtals så JÄVLA förbannad på UD, och ambassaden och socialtjänsten som inte gjorde mer , trots alla våra samtal, genom åren till soc, och nu sista veckan till UD o ambassaden- Både pappa o jag ringde.
Samtidigt inser jag att det är ingen idé att söke efter syndabockar - du gjorde många val, och hade kanske gått samma våg ändå när du kommit hem. Är bara så trött. Så ledsen. Känner mig så ensam. Saknar dig så JÄÄÄVLA mycket. Fan Marcus. Jag älskar dig. Jag saknar dig. KOmmer alltid älksa dig. Du kommer aldrig att bli glömd.
Puss och Kram. Ses. // Sister Marielle

Min fina lillebror

Kan inte fatta, vill inte förstå. Du var så underbar, rolig, mjuk, djup, kul, rättvis, otrygg...omtänksam...och så liten och ensam. Hoppas vi lär oss av allt som hänt. Människor är inga objekt som vi kan tycka skall göra hit eller dit. Som skall finna sig i än det ena än det andra. Eller känna hit eller dit. Du stod för så mycket, och din död berättar så mycket. Förlåt för att jag inte orkade räcka mer än jag gjorde. Trodde jag gjorde rätt, och att det skulle få sig frisk, och att vakna. Du saknade tillhörighet, du saknade en familj. Du ville vara älskad för den du var. Jag gjorde det, GUD vet hur mycket jag gjorde det. Förlåt för alla saker jag sagt eller gjort som fått dig att känna dig ensam eller ledsen. Jag gjorde så gott jag kunde just då. Det räckte inte.

Älskar dig min underbara lillebror. Mellan månen och mitt fönster finns en bro.

// M

Vansinne

Vad gillar du mina nya tänder? skrev du. Hade varit hos tandläkarn och fått porslinsfasader. du var snygg som en toppmodell, nya tänder, börjat träna...solat..
Borta var min sjuka anorektiska lillebror. Nu skulle allt bli bra, eller hur`?
I stället blev det en smärta som får det att svartna för ögonen. MARCUS!!!!! Kom tillbaka!!!!!!!!!! Hur skall jag kunna överleva utan dig? // Sister

Hittade bilder som du skickade till mej när du tatuerat dej. När jag ser din kropp så fattar jag inte att du inte finns mer. Inte ens kroppen finns kvar längre. Det finns inget kvar att krama, eller klappa. Ofattbart - och gör så ont att hjärtat går sönder. Tänker på sista gången du var här, när vi käkade räkmackor och kollade på film. Hur nära vi kom varann. FAN Marcus. FAN. FAN. FAN. Vad jag saknar dej. Livet kommer aldrig bli desamma mer. Fattar du?? Det är så tomt och ensamt att jag blir galen snart. // Syrran

Ont i magen

Får så ont i magen när jag tänker på jul. I morgon är det julafton men min jul kommer att sakna något nämligen en Marcus bredvid mig,
En jul ska vara glad och vacker inte ont i magen och ha ångest och önska att detta aldrig hänt.
Detta komer blir en hemsk jul för min del, vill inte ens fira jul. Alla springer runt som yra höns och vet inte om det ska slå in julklappar eller ta hand om skinkan först, så meningslöst stress. VArför kan inte alla bara stanna upp och tänka efter hur ens familj och när och kära mår, Ta hand om dem istället för en skinka. Ingen kommer att bry sig om den ändå efter Kalle Anka. Men familken och vännerna finns föroppningsvis kvar. Ta hand om dem i stället.
Jag miste en nära vän och en stor kärlek, jag kommer stå ensam på jul när andra springer runt som höns och skäller på varandra. Marcus syster Marielle miste sin högt älskade bror, Janne en älskad son. Jag skickar dem en tanke, och alla andra som minst någon som de älskar högt, Ta vara på den korta tid som finns. matriella saker är inget mot riktig kärlek.

Marcus

Jag bara gråter och har den där klumpen i halsen. Tänker på hur mycket kul och även tragiskt vi upplevt tillsammans lillebror. Ville så gärna göra dig hel och lycklig.. Tänker på Mauritiusresan, hur underbart glad du var när du var med oss i tre veckor. Storasyrran ( jag ) Anders Issa och Linus. De tre minsta fanns ännu inte. Du trodde du kommit till paradiset, och snorklade bland färglada fiskar - och njöt ett familjeäventyr. Du var alltid speciell för oss. Så älskad. Hittade en bild som Issa ramat in...där syns er " sykonkärlek" så tydligt, även om du var hennes morbror. Men det var mindre åldersskillnad på dej och Issa än på dej och mig. Jag känner mig så oändligt ensam nu Marcus. Jag har inte mamma kvar, och jag har inte dig. Hela mitt inre sprängs snart, min ursprungsfamilj är borta och det gör så ofattbart ont. Känner mig så ensam, och liten - och vill ha tillbaka dej nu!!!
Jag älskar dig, och väntar på att du skall komma åkande med din lilla gula bil, komma släntrandes med ryggsäcken, dra upp dina jeans på det där sättet - och komma in genom dörren. Tårarna bara rinner och rinner. Det var ju du och jag brorsan. Du och jag mot världen, eller hur?? Du vet vad vi pratade om - och hur vi fann bekräftelse och trygghet i varandra.
Varför? Orkar inte skriva, tårarna bara rinner, måste skriva, måste ta mig igenom detta. Ensam och vilse i natten. Du och jag. Och nu är det bara jag kvar.

Skriver från vår sång Mackan;

(Gabriellas sång från "Så som i himmelen"

" Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en stund här på jorden.

Och min längtan har fört mig hit.

Det jag saknat och det jag fått.

Det är ändå vägen jag valt. I förtröstan långt bortom orden, som har visat en liten bit, av den himmel jag aldrig nått. Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har skall jag leva som jag vill. Jag vill känna att jag lever - veta att jag räcker till.

Jag har aldrig glömt vem jag var. Jag har bara låtit det sova. Kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar. Jag är här - och mitt liv är bara mitt OCH DEN HIMMEL JAG TRODDE FANNS SKALL JAG HITTA DÄR NÅNSTANS"

Hittade du aldrig din himmel? Jag hoppas du gjort det nu Mackan, och att du är lycklig tillsammans med mamma där uppe. Själv känner jag mig ensammast i världen utan dig, och mitt hål i magen, min längtan bara växer. Mina barn gråter och längtar efter dig, Anders kan inte tro att detta hänt. Och jag bär på det ensamma barnets sorg och gråt - måste ut ut ut härifrån.

Sister

Ensam i natten

Ensam i natten
Där var du
Där är jag
Det ensamma barnets gråt
Kan ingen trösta
Förutom den som är sänd att göra det
Om den du förväntar dig skall trösta
Ändå inte finns där
Då får man hitta andra vägar
Andra sända
Ut Ut Ut från det ensamma barnets gråt
Omfamna
Finna tröst
Och slutligen få frid

// Skrivet av din storasyster och för alltid själsfrände. Saknar dig så jag går itu. Ensam i natten.

54 dagar sen jag hörde din röst

Det är idag 54 dagar sedan jag pratade med dig för sista gången. 54 dagar sedan som jag hörde ditt skratt, hörde dig säga älskling till mig, 54 dagar sedan jag bad dig komma hem...och att vi älskar dig.
54 dagar som bara gått, och hela tiden känns det som om jag bara väntar på att du skall komma in genom dörren.
Jag älskar dig lillebror. Jag saknar dig. Jag saknar dig så hjärtat går sönder.

ett inlägg till idag

Så blev det ett inlägg till idag. Sitter hos mamma försöker att sova men jag kan inte. Allt känns så himla svårt och jobbigt nu. Försöker att focusera på annat, men hela tiden kommer tankarna tillbaka till dig och oss. Har en bild i mitt huvud när vi sitter på din alkong i sommars och vi pratade igeom vårt liv. Jag ville verkligen hjälpa dig, jag vände ut och in på mig själv.
Folk fråga mig hur jag överlever. Tja det gör jag inte. varje kväll gråter jag varje morgon biter jag ihop, varje dag sörjer jag.Om och om igen, dag efter dag. natt efter natt.
Det värsta är inte att du är borta, det värsta är att jag aldrig hann säga att jag älskade dig så oerhört mycket.Min enda och stor kärlek finns inte mer och jag hann aldrig säga det. Vill bara säga förlåt för alla hemska saker jag sa till dig innan du försvann och att det aldrig var min mening.
Jag brister snart, orkar inte ha det så här längre. Men nåt säger mig att jag måste hålla huvudet hög som jag alltid har gjort, Men fråga är hur mycket ska man ta hur länge ska man stå ut? Allt jag vill är att gråta, skrika. Få alla att förstå hur jävligt det är att se när ens kärlek försvinner och man vet att aldrig aldrig kommer att komma tillbaka.
Jag vill inte att någon människa ska behöve uppleva detta som jag såg, ett sår som aldrig komer att läka som alltid kommer att vara öppet. Jag går på knäna, du är borta och jag har förstått det. Önskar bara att jag fick se dig en sista gång le mot mig med ditt fina leende igen! Bara en endaste gång till!
Du lämnade en lapp till mig innan du åkte en gul post-it lapp på datorn hemma.

"Förlåt älskling för allt, Älskar dig! Det här kommer att fixa sig men det kommer att ta ett tag men i sinom tid kommer allt bli bra igen! Älskar dig! "

Men det blev aldrig bra, Bara värre och värre och jag kunnde inte stoppa karusellen som snurrade snbbare och snabbare.

Mitt huvu dunkar av all smärat och sorg. Varför förståd du inte! VARFÖR!

Älskar dig min Marcus makaron!

Varför?

Läser Stinas inlägg och känner bara hur hela kroppen sjunker ihop, tårarna rinner bara...Du var så omtyckt av alla, så älskad, så beundrad......VARFÖR kände du det inte??? Jag vill bara vrida tillbaka tiden och skaka om dig, krama om dig. Mina barn kommer aldrig få några kusiner, aldrig få glädjen att se dig deras älskade morbror gifta sig och få barn. Såna planer vi hade för livet! Såna planer Stina och du hade!! Ni skulle köpa hus, gifta er, skaffa barn. Jag ville leva mitt liv sida vis sida med dig min lillebror, vi skulle ha varandra när våra föräldrar dött. Vi skulle låta våra barn växa upp tillsammans och vara en tajt familj.
VARFÖR?????? Orkar inte ens tänka mer nu. Är så ledsen och saknar dig så mycket att jag går sönder snart. Och alla andra cokså.

Klump i halsen

När jag läste Stefans brev till dig fick jag en klump i halsen. Kommer ihåg den dagen. Vi skulle in till stan. Du var så glad över att ha träffat Stefan, du pratade om honom hela vägen in. Över alla minnen ni hade tillsammans.
De sista dagarn har ajg gått som in en dimma. Börjat glömma vad som hände den natten i oktober. Detaljerna försvinnner. De säger att jag förskjuter minnet, ett sätt att orka med det som jag fick se och har gått igenom. Kanske är det bra, vem vet. Jag orkar egentligen inte tänka på det heller, orkar inte förstår att du är borta och aldrig mer kommer igen.
Kunnde det inte vart någon annan, då hade detta vart så mkt lättare. Kunnde det inte vart någon man itne kännde som jag såg gå över till andra sidan. Det hade inte kännts så hemskt då. Men bilden kommer åter igen om och om igen. Den vill liksom inte släppa sitt grepp.
Så många tyckte /tycker om dig.
Så många saknar dig.
Varför. Du gjorde det i fel ordning, gifta sig först sen det andra.
Minns att du planerade hur du ville ha ditt brölopp. Fick inte säga det, du sa att det lät så fjolligt. Men jag gillade dina planer, Vi låg i sängen och satte ihop en brölopps meny.Pratade om vilka färger vi skulle ha osv osv.
Orksr inte skriva mer nu. Ser inget för tårarna.

Marcus kompis Stefan skriver:

"Jag har fortfarande inte riktigt greppat att Marcus e borta? När jag tänker och föreställer mig Marcus så ser jag en så sjukt rolig kille och kommer aldrig glömma hans skratt... Som ni skrev, med så sjuk humor som va så sjukt rolig haha.. Jag har några av mina bästa minnen i livet med Marcus.. Alla partajer och resor ner till Dortmund, Tyskland.. Fan va kul vi hade.. Sitter och skrattar för mig själv när ja tänker på allt skoj vi gjorde tillsammans. När jag träffar nya människor ute eller genom vänner så berättar jag ofta om Marcus.. Dom flesta visste redan vem det var fast aldrig träffat han utan pga. att jag har pratat om han en massa gånger om vilken talang han var.. Att det var därför jag började spela gitarr tex.. För att Marcus va så duktig på det. Och att det var därför man utvecklades i Skateboard, för att Marcus va så duktig på det, och man blev peppad av att se han flyga fram på brädan.. Jag saknar Marcus jättemycket och ångrar så mycket att vi inte umgicks länge.. Jag e så glad att han ringde mig förra sommaren och ville komma förbi Munkebäck i GBG där ja bodde för tillfället.. Jag, min dåvarande flickvän och min bror som även han tyckte oerhört bra om Marcus satt på kvarterskrogen och Marcus kom förbi, han va solbränd och väldigt vältränad, han såg ut att må bra och det va jättekul att se han igen.. Vi hade jättekul den dagen och det var kul att höra Marcus prata på som han va så bra på :-) Det var sista gången jag umgicks med Marcus.. Jag träffa han en sista gång en snabbis vid spårvagnen.. Jag var påväg hemifrån till min bror och jag hörde han skrika mitt namn.. där stod han med sin flickvän som jag träffa för första gången. Det var sista gången jag såg Marcus.. Nu när jag går förbi spårvagns hållplatsen i Olskroken så hoppas jag få se han eller höra han skrika efter mig.. Tyvärr så kommer inte det hända även om jag så gärna skulle vilja att det vore så.. Kommer sakna dig Mackan... Det var väldigt kul att hitta denna sidan.. Sökte på Marcus Söderberg och hoppades att få hitta nått och din blogg kom fram på en gång.. Jättekul att läsa allt.. Jag hoppas att allt blir bättre för er snart.. Kram på er!!" / Stefan Nilsson

Ensamhetens sång

Det finns en sång som jag hade hoppats slippa sjunga igen. Hade nästan glömt texten. Och denna gången var melodin helt annorlunda mot sist jag skulle sjunga. Ensamhetens sång. Det är inte en vanlig ensamhet. Det är en ensamhet som inte handlar om att det inte finns några männniskor runt mig. Det är en ensamhet inne i själen som är som ett stort svart tomrum, och hur många underbara människor som än finns runt mig - så kan ingen ta bort själens ensamhet. Det som gör att ingenting - absolut ingenting - kan få tomrummet och sången att sluta sjunga. Jag vill inte sjunga, jag vill inte höra melodin. Men hur fort jag än springer så hinner melodin i kapp mig. Det enda som hjälper är att sjunga med. Sjunga högt. Sjunga starkt och få med hela kroppen i sången. Ta in alla ord i texten, känna dunket från basen i låten i hela kroppen. Sjunga tills sången känns som en del av min dag, mitt liv, mitt allt. När inte sången och melodin och texten känns ensam och skrämmande längre, när den inte väcker förtvivlan eller vanmakt, när inte rytmen i refrängen känns som ensamhetens och själens svarta hål - Då har jag lärt mig att acceptera att sången alltid kommer finnas - och att den kan vara det utan att jag går under av ångest. Då slutar hålet, det stora svarta hålet att växa. Då krymper hålet lite för varje vecka som går. Och jag kan leva på det nya sättet. Med den nya melodin invid mitt hjärta. Det måste gå. Det kommer att gå. Någonstans vet jag, tror jag, känner jag att sången kommer att göra mig starkare och än mer tacksam för det liv jag har. Jag måste tro på det. Låt mig bara få gråta lite till. I dag har jag fått veta att du kremerats Marcus. Det är helt sjukt, men jag kände mig ännu mer bedrövad då. Nu finns inte ens kroppen av dig kvar. Som om om det spelar någon roll. Du är ju ändå död, jag vet det. Men på något sätt kändes det som om " nu är du verkligen borta" min finaste, goaste och endaste lillebror. Jag har gråtit floder idag. Och igår. Jag tror att det verkligen börjar gå in nu, att du aldrig mer kommer hit och är med oss. Det gör så FÖRBANNAT ont. Jag är en förnuftig människa, och kan tänka bra tankar för att överleva detta trauma - och inte gå in i destruktivitet om hur allt kunde ha varit om vi gjort si eller så. MEN, jag tänker inte förvägra mig själv att KÄNNA det jag känner - inte stänga in eller ta bort någonting den här gången. Så mycket har jag lärt mig. Så nu KÄNNER jag som jag skriver här - men jag tänker inte stanna i känslorna så det blir destruktivt - utan sjunga sången tills jag kna den utantill. SEn kommer det andra sånger igen, som är till glädje och lycka. Jag vet det.
Vila i frid min älskade bror. Du var mitt allt. Jag försökte göra ALLT för att du skulle känna dig älskad och bpde bekräftad, och sedd för den du var. Det hjälpte inte hela vägen. Alla människor väljer, och så gjorde även du. Även om det kanske var din sjukdom som valde åt dig, så gjorde du detta val. Jag önskar jag kunde fått dig att välja livet. Den maktlösheten jag kände i höstas, och som jag känner nu önskar jag inte min värsta fiende. Kommer du i håg sinnesrobönen? Klart du gör! Den hjälper mig nu.
" Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden"

Sin syster för alltid - ända in i evigheten // Marielle //

Andligt

Häromdagen var jag och barnen ute i skogen och grillade korv i flera timmar. Underbart att få njuta av naturen, och just i såna ögonblick känns du så nära kära lillebror. Som om du satt där brevid oss vid lägerelden och bara njöt....

mIss u. Stora sySter mArieLle

Några som saknar dej-----

Här står dina systerbarn - din familj...de som bara avgudat dig, älskat dig...och som saknar dig så själen går sönder...De står utanför vårt hus i Thailand och just här hade vi precis ringt och frågat om du inte kunde komma ner en vecka....

Här är du i våras på Mdame Tussaudes i London. Du ser glad ut, och vi troodelivet blivit perfekt. Så fel vi hade.

Så mycket jag önskar du satt här i min säng igen och kramade mig ..o jag fick säga en gång till att jag älskar dig..

Vi är så bedrövade, så förtvivlade och vill bara gråta.

KOM TILLBAKA!!!!!

ÄLskade lillebror, ett helt liv utan dej, kommer jag klara det?

Storasyster

Viktigt om livet...

Efter allt som hänt inser man att vissa saker är " Bara sand" som jag brukar säga till pappa, Stina, Anders och våra barn och vänner. För att förklara varför jag säger till räkningshögen som borde bekymra mig även nu " det är bara sand" vill jag berätta varifrån mitt uttryck kommer. Jag hoppas att vi alla tänker till efter det som hänt med Marcus, vilket som skall få komma först: Sanden eller stenarna.... Läs:

En professor i filosofi står framför sin klass, med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk, och fyller den med stora stenar. Han frågar sedan studenterna om burken är full.

De nickar jakande. Så plockar professorn upp en låda med småstenoch häller dem i burken. Han skakar burken lätt och småstenen finner vägen till hålrummen mellan den stora stenarna. Igen frågar han studenterna om burken är full. De nickar jakande igen.

Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan stora stenar och små stenar. Återigen frågar han studenterna om burken är full och studenterna svarar med ett rungande JA. Studenterna börjar nu skratta.

Nu, säger professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. De stora stenarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullständigt.
De små stenarna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus.Sanden är allt annat, de små sakerna. Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till de stora stenarna eller småstenarna.
Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv.
Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, njuta av naturen en stund till. Drick te´ med dina tonåringar, besök din gamla mormor.
Det blir alltid tid kvar till att städa huset och kasta soporna. Ta hand om de stora stenarna först, det som verkligen betyder något.Prioritera.
Resten är bara sand

Ljus och kärlek till er alla / Carpe Diem - Marielle

Ensam natt

Det var en ensam natt och den blev min,
det var den mest ensamma natten i mitt liv,
Sådana nätter borde aldrig finnas,
Denna natten i mitt liv vill jag aldrig minnas,
så när du försvann så ville jag följa dig
och när du dog så dog jag med dig
Ta din hand och försvinnaa från denna ensamma natt,
den mest ensamma natten i mitt liv,
och jag överlevde den ensam.

/Skriven av Stina som står i tomheten kvar

Roliga minnen

Vi har roliga minnen av dig Marcus, det skall du inte glömma. Vår sorg innehåller mycket gapflabb rent ut sagt också :-)

Härom dagen pratade vi om hur du avskydde vissa barnprogram ( som spelandes om och om igen här eftersom Hugo är autisktisk och älskar repetitioner) . Byggare Bob HATADE du.. - " Den jävla nörden" sade du.

Din gamla jobbarkompis Johan gav dig därför " Byggare Bob - julfilmen" i julklapp. Behöver jag säga tt du vad den vidare till Hugo ??

De du hatade mest var äbdå Teletubbies. " - Så jävla intelligensbefriande" Och så härmade du dem på ditt roliga sätt. Varje gång jag ser Teletubbies och den lila tubbisen kommer i rutan tänker jag på det du sade om honom

" Jävla bög, han har en röd handväska"....

Tack för alla roliga stunder Marcus. Vi saknar dem redan så vi går sönder.

Allra kärestan min

Du saknades idag. Också. Var det inte meningen att du och Stina skulle kommit hit tillsammans och ätit middag, eller fikat? Veckan innan du blev så sjuk igen pratade vi om det. Jag var ju så nyfiken på din stora kärlek, tjejen som hade allt. Henne som du ville ge upp allt för skaffa hus med, skaffa barn..? Vi pratade om hur deppig du kände dig, och du ville prata med mig eftersom jag förstod. Jag hade varit i dina skor... Ni skulle komma upp och vi skulle åka till mina kantarellställen, plocka svamp - umgås - vi tre. Du och jag och Stina. Livet tog andra vändningar. Första gången jag fick förmånen att träffa Stina var när hon kom hit upp med Isabelle, eftersom du mått för dåligt för att gå med Issa på Liseberg som du lovat. Stina tog sig an Isabelle och gick med henne på bio. Trevande förstod vi varandra, jag såg i hennes ögon hur det var ställt med dig, och att hon inte fattade vad som egentligen hände, eller höll på att hända. Någon gång efter det kom hon hit och fikade - själv. Då hade du redan dragot till Thailand. Åtskilliga samtal per telefon blev det - och delade samma sak : Kärleken till dig, ilskan över hur du blivit, vanmakten i att se någon sakta gå sönder och man själv kan inget göra. Men framför allt kärleken till dig - vår Marcus...

Den gången jag tror att vi fann varandra på riktigt jag och Stina var när hon kom från Thailand.

Ensam, förtvivlad, trött och i chock kom hon gåendes på gatan utanför vårt hus, bärandes på din packning, det sista från dig...sin packning och framför allt på en stor sorg. Vi hade kanske bägge två hållt i hop chocken och känslorna, satt dem bakom lås och bom - tills vi vågade ge efter. Jag vågade och hon vågade. På parkeringen släppte Stina alla väskorna, alla lås och murar, och jag släppte min fasad av kyla som jag haft i självförsvar. Vi slängde oss i varandras armar och grät och skakade tillsammans.

Vägen från detta till begravning, allt det som hittills hänt - har känts lättare att gå tillsammans med Stina. Visst har jag min familj, och många vänner som också känt Marcus som verkligen delar min sorg, men Stina var ditt allt - det du var beredd att göra allt för - en sån stark kärlek känns - och betyder mycket. Jag kan på något vis känna en bit av dig i henne. Om du visste vad glad jag är att du fick träffa en sån underbar tjej. Vad tacksam jag är att hon orkade åka ner till Thailand för att försöka rädda dig! En större kärleksförklaring på denna jord finns inte - och det behövde du. Ännu större blir ändå sorgen, hur kunde du göra detta trots att hon gav dig allt? Hur olycklig var inte din lilla själ när inte ens detta räckte? Vår kärlek var oceaner, men din törst var som tusen öknar, och inget mer kunde vi göra.

Ännu större blir sorgen när jag tänker på hur mina barn saknar, sörjer och aldrig mer blir desamma, ännu störrre blir sorgen när jag ser vår pappas själ trasas sönder, när jag ser allt din älskade Stina fick se....när jag ser hur det som var din starka storasyster blir till en liten liten flicka som letar efter en famn som aldrig kommer finnas mer.....

Idag var saknaden stor. Stina var här på middag. Vi tände levande ljus, åt biff med potatisgrtäng och god efterrätt. Stolen brevid hennes var tom. Där skulle du suttit Marcus!!! Jag orkar inte förstå. Vill inte. Du kommer aldrig mera hit!!!! Jag hoppas Stina känner sig som en del av vår familj, och att hon är varmt välkommen när hon vill. Barnen frågar efter henne när hon inte varit här på några dagar...De tycker så mycket om henne. De med... Sina var här idag och det kändes vamt. Vi minns tillsammans. Med sig hade hon en sån fin present så jag blir gråtfärdig.

Det var en tavla hon köpt till oss i julklapp med orden på

" Där Kärlek finns Där bor det Änglar" Hon sade att hon tyckte den passade in här hos oss.

Jag blir så glad, jag hoppas att vi kan vara varandras änglar nu allihop - i både sorg och i glädje.

Du träffade en ängel Marcus, och Stina träffade en ängel. Men Stinas ängel flög förbi, mot himmelen så fri. Men han lämnade sitt leende på vår jord....

Hur många änglar finns det? En enda, som förändrar vårt liv är mer än nog.

Puss Din syster

en ängel föll

Det finns en punkt där hopp och förnuft skiljs åt;
där är vanvettets morgonluft.
Vi hoppas på frihet och fred, och vill tro
men blott ur förnuftet kan verklighet gro.
En storm härjar inte som illgärnings lön.
Inget hav kan stillas av sjömannens bön.
Naturen finns till, varken ond eller god,
den styrs ej av fruktan, hopp eller mod.
Likt naturen är människan inte perfekt.
Fast den sanningen får oss lätt i affekt.

Stanna upp och tänk efter på alla som är runtom kring er. Fråga er själva
Vad får jag ut av denna personen? Behöver jag denna person hos mig?
Tänkt mycket på detta det senaste.
Jag behövde Marcus och han behövde mig. Jag, för att han fyllde mig med en sådan kärlek och värme. Länge letat efter detta. Nu hade jag hittat hem igen och det känndes skönt.
Men så hände detta. Så nu står jag här i dalen av vanvett. Hoppet har övergett mig, förnuftet syns inte till. Men jag hoppas på en bättre tid, då jag kan se på det som har hänt med ett leende.
Det är som det är nu, kan inget göra åt det heller. Människan är som hon är, ingen är perfekt!

Marcus behövde mig för att fylla sina hål av saknad och tillhörighet. Jag försökte fylla dem. Men det räckte inte till riktigt. Många försökte, många gjorde det inte. Det var som om någon ständigt gjorde små hål, så att kärleken vi gav honom sipprade ut.
Allt han ville var att vara älskad och tillhöra en hel familj, precis som jag. Han fick nästan allt detta. Men nästan är inte tillräckligt.

Marcus hopp hade nästan försvunnit, hans förnuft var borta sen länge. Han var på samma hemska plats där jag är nu. Men han vågade inte hoppas längre, han bad om lidring från sin smärta, han fick den tillfälligt. Men det stoppade inte stormen som fanns inom honom.
Hans förnuft kom inte tillbaka pga den kemiska häxblandning har tog till. Vannsinnet växte blev starkare och tog över.
Jag vill att ni alla som läser detta ska tänka till. Går ert hopp och förnuft samma väg? Ni har tur då. Behåll det så!!

En smärta så djup och så intensiv,

Under vintermånens bleka ljus
på nattens kalla, stjärnbeströdda krus,
från snötäckt bergstopp lyft mot sky
ekar skriket bort till havets bryn.
Från livlös vidd till mognad fält,
från stadens torg till enslig däld
hörs skriet av en plågad människas hjärta:
ett rop på lindring av en evig smärta,
ett rop om att förstå det plågans rus
där människor bor i vintermånens bleka ljus.
Ej skingras natten mer av gryning klar.
Jag bor i mörkret nu, som stannar kvar.
Och under vintermånens kalla ljus.
Min själ i oron, rädslans, ensamhetens hus
gått vilse i det evigt mörka brus
där vintermånen strör sitt kalla ljus.


Denna dagen har vart extra jobbig, börjar så smått att prata med människor runt om mig. Vad som hände den natten i oktober, kärlek, allt var så fint och bra, ett bråk, en varm bris som luktade sött, kärlek, sprit och droger, du gick lämnade mig, ett skott, en människas rädsla, en tanke, en våg från havet, något togs i från mig, blod, blod, blod massa jävla blod, va fan kom det ifrån? krutdoft. syn av död, Luften gick ur mig, kännde mig knäsvag., mådde illa, ville kräkas,Vände mig om, satte mig ner, ringde det hemska telfonsamtalet, fattade inget, vad fan hände!!!?? hade jag kunnat göra nåt åt det, skulle jag gjort mer för dig, hade jag inte bråkat med dig skulle du kanske levt,va fan blev det så här för. I HELVETE!!!
Alla skyddsmurar inom mig stängdes,BANG!, någon har åkt ner nu. hur håller jag ihop, jag vet inte, orkar jag fortsätta kampen, vet inte.
Kan inte äta lugnande hela livet, dagarna går långsamt nu, sniglar sig fram, som ett segt slem.
Ett klet som inte vill släppa.
Dizzy i skallen, stensover på nätterna drömlös sömn, seg på dagarna. Så ser ett liv ut för en som har sett det jag såg. Kan välja detta liv eller ett liv utan sömn med mardrömmar på nätterna som är så verkliga, där jag upplever allt igen fram och tillbaka, fram och tillbaka. Dessa stunder hag jag ändå nu. Nu är en sådan stund, då allt åter upplevs igen. Ska egentligen ta mina piller nu. Men vill få ur mig lite grann.
Vill tacka alla vänner som läser denna blogg, betyder mycket för oss / mig. Tack för ert stöd! Vi behöver det nu.

I've found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
and the reason is you.

Hoobastank/ the reason

Med längtan till - ångest i min hand

Jag har vandrat tusen mil

Jag har vandrat tusen mil
med ångest i min hand
jag har gråtit mången tårar
i ångestfyllda land

Jag har känt den starka smärtan
maran piskat har min rygg
jag har bett om ljus och värme
och att få känna mig trygg

Jag har vandrat tusen mil
med längtan till dig
jag har gått och trott i livet
att du skulle komma tillbaka till mig

Men du har inte kommit
jag har förstått att du är död
så lång tid det har tagit
att förstå att du är död

Du är den jag alltid ska älska
aldrig glömma den du var
Du min älskade son
i mitt hjärta finns du alltid kvar.

Jag har vandrat tusen mil
med piskan i min hand
jag ska vandra tusen åter
tills jag hamnar på din strand

älskar dig Marcus
och jag vet att din strand är vackrare än min
saknar dig och älskar dig in i evigheten

skriven av Marie-anne Thörnström den 27/ 5- 2005 En mamma till en annan Marcus, hennes son

Eta Carinae synstes den natten då du gick vidare
Älskar Dig!! Kom hem igen!

Det gråter i mitt bröst
Det regnar över staden
Vems är den sorgsna röst som klagar i mitt bröst?
Hur vänligt regnet låter kring gator och kring tak!
För hjärtat, när det gråter,
hur regnets visa låter!
Det gråter utan skäl i hjärtat, när det vämjes
Allt är ju gott och väl!
Jag gråter utan skäl.
Men bittrast är min plåga att
inte veta vad,ej hat, men kärlek...
Fråga mitt hjärta om dess plåga!

Saknar Dig

När att leva är att stenar bära...

När de gamla såren heta tära,

när din kind är vätt av ensamhetens gråt,

när att leva är att stenar bära

och din sång är sorg, som vilsna tranors låt.

Gå och drick en fläkt av höstens vindar,

se med mig mot bleka, blåa skyn.

Kom och stå med mig vid hagens grindar,när de vilda gässen flyga över byn.

Dan Andersson

Urnsättning

Jag undrar när du kommer. Det var länge sedan du åkte till rättsmedicinska för obduktion. Efter det skulle du till krematoriet. Sen skulle vi få hem dig. I urnan.
Känns ofattbart fortfarande Vill bara att allt skall vara som vanligt. Det gör så jävla ont att veta att du aldrig mer kommer tillbaka. Min älskade lillebror. hur kunde det här hända??????? VARFÖR??????
Snart kommer du hem i urnan, och vi kan få begrava dig...och veta att du ligger här på kyrkogården. Vi går dit nästan varje dag och tänder ljus, och lägger en blomma. Men snart kommer du vara här på riktigt, och vi kan få en grav att gå till, med gravsten och allt.

Kan inte förstå det här ändå. Känns som en lång tystnad, en stor avgrund. Jag faller, jag väntar på att tystnaden skall brytas. Jag väntar på ditt leende, på din stenhårda kram.
Jag väntar på din röst, och hur du berättar om alla maträtter du skall laga idag på jobbet. Allt som jag till och med tyckte var jobbigt med dig ´längtar jag efter nu.

Jag vill ha tillbaks dig.
" Se mig för Här Är Jag. Låt mig få komma nära. Till era hjärtan, så som den jag är. Min enda längtan nu och här; Älska mig för den jag är"
Jag gråter när jag hör den låten. Det är som om du själv skrivit texten.

Orkar inte gråta mer. Orkar inte vänta mer. Ta bort mig från denna mardröm. När skall man kunna tänka på dig utan att känna gråt och smärta? Lillebror, lillebror - så hårt jag höll dig i min famn sist du var här. Jag hoppas du kände min enorma kärlek, och med tron på den ändå är lycklig nu.

Your Sis

Hugo frågar efter dig varje dag

Hej Mackan

Hugo frågar efter dig VARJE dag, och vill inte acceptera att du är död. Vem vill det? Cornelia sträcker ut armarna mot himlen och säger Majjjcusss - kom tebaaaaka...

Sorgen finns bland hos alla, flickvän, syster med familj, pappa såklart och alla släktingar och alla dina vänner.

Hur skall vi kunna fatta det ofattbara?

Tröstar mig med att du har det bättre nu, men det hjälps inte...Vill ju att du skall VARA HÄR!!!!

drömmer om dig hjärtat

Snart är det jul men min jul kommer att vara tom utan dig. Igår var ajg hos min syster, fast de inte kännde dig så frågade dottern (7 år) vart Marcus var. Hon frågade varför vi itne var tilsammans mer. Ni träffades 1 gång i sommras. Men jag kunnde itne få ur min orden att Du min älskade Marcus, som tog mig med storm den kalla kvällen i Mars, var borta och aldrig kommer komma hem igen.
I natt drömmde jag om Dig igen. Fast jag egentligen inte ska drömma så gjorde jag det. Drömmde att det visades kort på dig från vår tid tillsammans. Bilder från de sista dagarna tillsammans. Sen vaknade jag. Jg brukar drömma om dig när jag sover som lättast. Då jag bara slummrar till.
Tiden är tuff för oss alla nu. Håller bara tummarna att vi ska ta oss igenom detta på ett bra sätt.
Kram hjärtat vi tänker på dig och önskar att du komme hem igen.

Som det var i går

Dagarna bara går. Det är snart 3 veckor sedan vi satt här i kapellet och tog ett sista farväl.. Det känns som om det var i går...

Det är idag 39 dagar sedan jag pratade med dig för sista gången. 39 dagar sedan som jag hörde ditt skratt, hörde dig säga älskling till mig, 39 dagar sedan jag bad dig komma hem...och att vi älskar dig.

39 dagar som bara gått, och hela tiden känns det som om jag bara väntar på att du skall komma in genom dörren.

Jag älskar dig lillebror. Jag saknar dig. Jag saknar dig så hjärtat går sönder.

Min dumma älskade lillebror

Tänk om du känt att min kärlek, all min värme...hade det hjälpt? Tänk om du förstått det där jag sade till dig, om att jag älskar dig för den DU ÄR och inte för DET DU GÖR. Jag berättade för dig att du är värdefull, dyrbar och mitt allt - bara för att du är du. Minns du det?

Dumma dig som inte förstod, som inte ville ha hjälp..........Vet du hur många som bara gråter floder, känner förtvivlan och en stor sorg och sakand för att du gjorde som du gjorde.

Vet du om att jag trots allt förstår dig? Jag vet hur ångest smakar, jag vet hur det känns. Jag förlåter dig älsade lillebror, och jag förstår dig. Det gör så ont. Tänker på Peter Le Marcs låt

" Jag vet hur det känns. För jag har vart där. Men mellan månen och mitt fönster finns en bro. Varför spjärna emot? Varför vandra vill? Låt natten ha sin gång. All den tid det tar. Det måste regna för att nåt´skall kunna gro. Jag ville också glida bort och suddas ut. Jag ljög vackert för mig själv precis som du. Du är mitt rakblad och min vän vad du än tror. Och mellan månen och mitt fönster finns en bro"